fredag 30 maj 2014

THROW YOUR HATS UP IN THE AIR

Från mobilen: Lite lyckligt hattsläng med kompisar. Idag är det exakt tre veckor sedan graduation!





tisdag 27 maj 2014

OH THE SUMMER NIGHTS



När det är så varmt som 30 grader och kvällarna med andra ord är varma så bara måste man ju gå till parken med lite picknick och några miniflaskor med rosévin. Jag satt för mig själv och lyssnade på Norah Jones och läste "The Book Thief" innan Julia och Mattias kom. Vi satt kvar tills det blev mörkt och den tidigare proppfulla parken var helt tom, och uteliggare började komma och ta över. Då var det dags att gå.

Vädret är så oförutsägbart och schizofrent, men oftast nu går folk omkring i kortkorta shorts och klänningar med en iskaffe i handen. Åh iskaffe. Kanske det bästa någon kommit på sedan kaffe.

Sommarens varma vindar, tillsammans med den här ljuvliga doften av saltvatten och nyklippt gräs, påminner mig om älskade västkusten i Sverige, och får mig att bli lite, lite, lite, sorgsen över att Göteborg inte ska få se en skymt av mig i sommar. Men. Det gör väl ingenting; jag har ju New York. Nya minnen och band att forma till sommaren i New York.

Jag vill börja sitta i parken precis varje dag. Sola mina bleka ben, lyssna på musik och läsa. Äta kall mat med svalkande drycker. Känns som en ganska lyxig och härlig grej som inte kräver mig på pengar, till skillnad från många andra aktiviteter. Så, nu ska jag bara skriva in i kalendern till varje dag: Park, park, park!

söndag 25 maj 2014

SMOOTHIES OCH EAST RIVER





Efter gårdagens spöregn så bjöd denna söndag på 25 grader (minst?!) och sol, så jag och Elina gick till Pudge Knuckles och köpte deras smoothies, som Elina (med rätt) blivit så kär i. Sen satte vi oss vid vattnet en liten stund tills det kändes som att jag började bränna mig mina bleka ben.

Men nu har min fina syster och bästa vän åkt hem. Kommer sakna henne något otroligt. Trots att Elina och jag är så himla olika människor (alla vi tre systrar är galet olika varandra) så trivs vi så bra ihop. Det är tråkigt att vi bor så långt bort ifrån varandra. Det absolut sämsta med att bo i New York är att konstant behöva sakna så mycket underbara människor. I synnerhet nu när jag inte kommer ha sommarlov och jullov hela tiden och kan åka en längre tid till Sverige för att hänga med folk som om jag aldrig ens varit borta. Nu blir distansen till Sverige ännu större.

Vad gäller min framtid och denna arbetslöshet är allting väldigt ovisst. Jag hatar ovisshet, men särskilt när det hänger på en sådan här viktig grej som jobb, visum, ekonomi, etc. Ibland vill jag låtsas som att ingenting är på riktigt och ibland känns allting väldigt allvarligt. Men under mitt arbetssökande så måste jag hitta något projekt att ägna mig åt; någonting som kan stimulera mig intellektuellt. För att göra ingenting? Verkligen inte min grej.

onsdag 21 maj 2014

BACK TO NORMAL




Nu känns det som sommar nästan varje dag i New York. Dagarna är oftast varma och jag inbillar mig gärna att jag är på väg att bli brun.

Efter examen har jag spenderat massor av tid med min familj som varit på besök. Mamma åkte hem i torsdags. Min pappa och syster Ottilia åkte hem igår. Min andra syster, Elina, stannar kvar hos mig till söndag. Ska bli mysigt med egen tid med henne men likaså att ha noll press på att turista omkring, då Elina bara vill ta det lugnt och dessutom inte har några problem att vara själv heller. Jag är ganska megatrött på att leka turist vid det här laget. Det är givetvis hur härligt som helst med besök, men turistattraktioner är numera väldigt ointressant för mig. Det roligaste är nog att få visa MINA favoritställen: restauranger, caféer, parker, gator, och sådär. Men tja, det ska bli ganska skönt att återgå till det normala livet i New York, så att säga.

Men favoritsakerna med min familjs besök var nog:
* Att mamma bäddade min säng varje dag. Har inte bott hos min mamma på flera år så är ju inte van vid sådan lyxhet.
* Lång powerwalk runt Williamsburg och över bron ensam med min pappa en dag när solen sken starkt.
* Såg "Newsies" på Broadway på min pappas 50-årsdag. Den var superduperbra och det var roligt att få se hur mycket mina musikal-skeptiska systrar tyckte om sin första Broadway-musikal.

söndag 18 maj 2014

JAG HAR EN KANDIDATEXAMEN

För en vecka sedan tog jag examen. College är över. Jag har fortfarande svårt att ta till mig den meningen. För den innebär någonting jag längtat efter lika mycket som jag har befarat. Den innebär ett mål jag har klarat av, men också en stor period i mitt liv som jag nu lämnar bakom mig för att hoppa in i en totalt främmande verklighet.

I flera år, långt innan jag ens började gymnasiet, längtade jag tills jag kunde åka till USA för att gå på college. New York var stjärnorna jag ville nå, och det gjorde jag. Det är rätt knäppt ändå, och fantastiskt, att jag är här. För hur många drömmer inte om någonting de aldrig låter gå i uppfyllelse?

Det sista jag förväntade mig, eller ens tänkte på, var att faktiskt möta fantastiska människor som skulle komma att bli mina nära vänner. Jag hade varit så fokuserad på idén om utbildningen och New York i sig att det blev som en positiv överraskning. Och vad hade egentligen dessa tre år varit värt utan dem? Ingenting. Jag kommer framförallt aldrig glömma mitt första år i USA, som kantades av konstant nya upplevelser, roliga nätter, nya människor, knäppa händelser och liknande.

När det kommer till min utbildning så måste jag säga att jag såhär i efterhand uppskattar allmänbildningen man får av att gå på college. Ibland kunde jag tycka det var hur löjligt som helst att jag var tvungen att ta kurser som matte, biologi och filosofi när jag pluggade PR. Men jag har haft inspirerande professorer jag aldrig kommer att glömma, som fick mig att uppskatta ämnen jag tidigare inte brydde mig om. Vissa av de kurserna har varit mer intressanta och givande än somliga mediakurser jag tagit.

Jag är så glad att jag, av alla program, valde just PR-programmet. Vårt lilla, men växande, program gav mig vänner, nära relationer med min professorer och en härlig, avslappnad atmosfär i alla klassrum. Dessutom har mitt skrivande utvecklats något enormt, jag har fått en stor uppskattning för nyheter och digitala medier, samt en djupare förståelse kring media och dess starka influens i samhället.

Nu är i alla fall skolan över och det är fortfarande ofattbart. Men, jag tänkte dela med mig av lite bilder från examensdagen nedan!

PR girls!!!! <3

På väg att sätta mig på vår rad i det gigantiska tältet.


Helene, jag och Tavleen!

Petter var valedictorian för class of 2014 och han höll ett alldeles utmärkt tal.


Efter den stora ceremonin var klar gick jag till ett annat tält, där alla elever på School of Visual & Performing Arts fick ta emot sina diplom. Så här är en video när jag tog emot mitt diplom. :-)

Min pappa och jag efter jag tagit emot mitt diplom (som egentligen bara är ett tomt ihoprullat papper; mitt riktiga diplom hamnar i brevlådan om någon månad)

Min professor, samt chef för PR-programmet, som jag jobbat med i flera år nu. Hon var så himla känslosam och öste beröm över mig. Ingenting jag är direkt van vid från henne, så det var så kul att få höra.

Hejdå LIU Post! Tack för dessa tre år!

Nu har jag alltså en kandidatexamen i PR. Så nu tycker jag någon bara borde ta och anställa mig på direkten!

torsdag 8 maj 2014

AWARD CEREMONY

IMORGON. IMORGON ÄR DET EXAMEN. HJÄLP. VAD HÄNDER MED MITT LIV. HJÄLP.

Men låt oss ignorera detta för några minuter. Idag var det nämligen prisutdelning för School of Visual and Performing Arts, som mitt program tillhör. Jag vet, det låter inte som att jag är en del av varken visual eller performing arts, men Media Arts Department, som inkluderar Journalism, Broadcasting och PR är en del av det.

Hur som helst så fick jag PR-priset. Det var rätt nervigt och pinsamt att stå framför människor medan chefen över Media Arts Department står och pratar om mig innan hon ger mig mitt pris. Hur som helst så fick jag ett fint diplom att rama in och hänga upp på väggen, men även ett brev av min professor som jag arbetat allra mest med under dessa tre år, samt en check!??! 100 dollar, katsching!

Det var i alla fall roligt att få ett erkännande efter flera år av att ha jobbat hårt, skaffat bra betyg och engagerat mig.

Här är en estetiskt vacker bild på när jag tar emot mitt pris/diplom.

 Flera av mina skandinaviska kompisar fick ta emot pris. Filmeleverna Tore och Petter stolta och glada här ovan!

Hej!

Tore, jag, Maria, Nina och Petter tillsammans med Dean (en slags rektor kan man säga) för School of Visual & Performing Arts!

Vi försökte på oss ett hopp. Såhär suddigt blev det. Förutom Tore som fastnade på bild helt perfekt.

Jag och mina föräldrar!

onsdag 7 maj 2014

SCHOOL'S OUT

Jag är klar. Jag är klar. Jag är KLAR. Ja, jag måste säga det flera gånger för att förstå. För gissa vad? Jag är klar med skolan. Inga mer läxor, inga mer prov, inga fler lektioner.

Jag råpluggade till mitt allra sista prov, och det lönades, för jag klarade det galant. Hörni jag är KLAR! Vad är detta egentligen? Jag ska inte registrera mig för kurser till hösten? Jag ska aldrig mer sitta i skolbänken igen? Aldrig mer fjäska för professorer? Jag har tagit 99 credits (poäng) på den här skolan. På torsdag ska jag få ta emot ett pris, och på fredag ska jag få ta emot mitt diplom. För jag är klar.

Ja, jag måste smälta detta lite nu.

Jag blev så glad att jag började lägga märke till hur vacker vår det har blivit här. Allting blommar, himlen är turkos och gräset så grönt det kan bara bli. Så, detta får fungera som den obligatoriska bilden till blogginlägget:


Tilläggsvis, så är min mamma här nu. Hon landade igår. Ganska nice med någon som vill bädda sängen efter en och har lagat mat när man kommer hem. I morgon, onsdag, så landar pappa och mina systrar. Ska bli bäst.

ÅH DENNA VECKA ALLTSÅ. <3

torsdag 1 maj 2014

Commencement Ball

"Nåja, vad är en bal på slottet? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig och dötrist och tråkig, och alldeles...alldeles underbar..."

I tisdags kväll var det Commencement Ball, vilket jag antar kan översättas rakt av till examensbalen. Jag hade köpt biljett till den här balen men hade inte särskilt höga förväntningar, utan såg mest fram emot att få klä upp mig och delta i åtminstone en aktivitet under Senior Week.

Och jisses vad mina förväntningar blev överträffade. Inte nog med att lokalen, Jericho Terrace (klicka), var en otroligt vacker plats där jag hade rekommenderat vem som helst att hålla sitt bröllop på. Det var dessutom trerätters buffé (plus servitörer med vita handskar som dök upp vid din sida jämt och ständigt och erbjöd dig diverse mumsig plockmat) och öppen bar!

Dansgolvet blev ockuperat av oss allihop redan efter förrätten och vi dansade fötterna av oss tills kvällen var slut någon gång efter midnatt. Summa summarum: Balen på slottet var helt underbar och oförglömlig!

(De första tre bilderna är Julias, sen Josefines bild, och sen mina. I don't wanna be sued, you know)

Eftersom vi hade skoldag innan balen (hade min allra sista riktiga lektion, hjälp!) så gjorde vi oss i ordning på campus. Här är Josefine, Julia och jag strax innan vi ska gå!

Min absoluta favoritmänniska genom dessa tre år <3

Min baldejt Tore, jag och Kent. Jag var ganska glad i all mat vi fick.

Jag köpte min klänning på Topshop och älskade den fullkomligt. Synd bara man inte ser att det är en slits där fram på klänningen! Jag kommer i alla fall definitivt återanvända den.

Åh vad vi är vuxna då!

De här killarna var ON FIRE på dansgolvet hela kvällen alltså!

Som om vi existerade i någon typ av high school-komedi där alla bli bästisar i slutet så började hela, ja HELA, dansgolvet dansa i ett sådant här tåg runt rummet.

Petter och Tore...Ja det kanske syns att det här är slutet av kvällen?